Jag minns hur mamma sa "Julia du är aldrig hemma"
Och de var för att halv 9 åkte jag till skolan, hemtjänsten kom 9 och tog upp mamma i rullstolen.
Jag kom hem ungefär halv 4 och 3 var hemtjänsten hos oss och la mamma "för natten"
Vi fick olika böcker från hemtjänsten och hjälpen vi fick från sjukhuset.
Jag minns att jag läste en bok, som handlade om döden. Hur allting skulle kännas för mamma när
hon dog och hur allting skulle hända. Att andetagen kunde sluta och sen komma ibland med uppehåll i en minut.
Att den som låg döende kunde fälla tårar men då fick jag lära mig att de var inte för att mamma var ledsen utan för att hon höll på  att torka ut.

Mamma kunde aldrig längre vara ensam, hon började få kramper oftare där hon inte minns något ifrån och fick minnesluckor i dagar. 
Mamma var inte sig själv, ibland kände inte mamma igen min röst, hon glömde hela tiden saker.
Och till slut bara sov hon. Hon gick från att äta lite till att inte äta alls, bara dricka lite lite ibland.
Hon kissade nästan aldrig. Jag fick se hur mamma torkade ut, huden ändrade färg.
De va inte längre min mamma som låg där längre. 
Och till slut när de bara var 2 veckor kvar tills hon dog sa jag till min pappa
"Varför får hon inte dö snart?"
De har folk reagerat på att jag har frågat, men .. ni skulle ha varit där hade ni förstått.
Mamma bara låg, hon kunde knappt prata, inte äta, ingenting. hon kunde knappt säga ett ord till oss hon bara låg och hade ont och sov, till slut orkade hon inte öppna ögonen utan hon bara låg där och andades. att se sin mamma så sjuk tar så otroligt hårt. och ingen människa i världen är värd de där lidandet. 

Fredag den 18 November.. på natten drömde jag en mardröm. 
Jag drömde att mamma gick.. HON GICK emot mig med egna ben och hon såg så lycklig ut och hon sa:
"Julia, jag är fri nu, jag kan gå igen" Dagen efter.. den 19 November 2011 dog min mamma i cancer.
Cancern dödade henne. Och den krossade min familj. 
Resan efter mammas död har varit nästan lika lång och kanske till och med jobbigare.
Saknaden är stor.. man tar dagen som den kommer men önskar att de inte hade slutat såhär.
Mamma sa ju att hon skulle överleva. Min mamma är iallafall den starkaste personen som finns.
Hon kämpade fyra år. 

De här var den sista delen, ni fick inte så mycket detaljer som jag tänkt mig.
Men jag börjar gråta så fort jag skriver om det, de är jobbigt att ens skriva om de på de här sättet
men samtidigt skönt..
Mamma finns med mig. och till er som förlorat en nära "Så länge jag minns finns du"
Brukar jag alltid tänka. De hjälper.. ibland iallafall.